Föreläsning Falun

VILKEN SUCCÈ DET BLEV I FALUN!!!!!

Hela 240 personer kom till Folkets Hus i Falun onsdagen den 14 november för att lyssna till våra underbara föreläsare.

Ordförande för Alzheimerföreningen i Sverige, Krister Westerlund, inledde kvällen med att berätta om hur viktigt det är att se symtomen på demenssjukdom tidigt.

Professor Arne Brun från Lund, pratade om "Frontallobsdemens, kanske den svåraste demenssjukdomen".

Minnesmottagningen på Falu Lasarett representerades av Överläkare Björn Lennhed, Överläkare Erika Björs, Sjuksköterska Ewa Gyllner, Arbetsterapeut Eva Hallin Busk och Kurator Anders Granlund. Överläkare Björn Lennhed gav alla åhörare insyn i minnesmottagningens uppgifter och arbetssätt.

En superkväll med fantastiska föreläsare, intresserad och engagerad publik!

Många skratt lät också höras under kvällen.

Behovet av information gällande demensfrågor är stort. Ett konstaterande vi alla gjorde denna kväll!

Det är både fantastiskt och sorgligt att så många slöt upp till denna informationsrika kväll. Fantastiskt på det sätt, att det finns oerhört många trevliga människor i detta land. Sorgligt så till vida att det är så otroligt många som på ett eller annat sätt är berörda av det här med demens.

Stort tack till alla som tog sig både ork och tid att komma=) 

Bilden högst upp från vänster: ÖL Björn Lennhed, Riksordförande Krister Westerlund och Professor Arne Brun.

Temakväll 14/11

"Leva livet med demens"

‎"Leva livet med demens". Det var en gång en mycket vacker och gammal kvinna. Hennes hår hade en gång varit svart som natten och hennes leenden, om än sällsynta,var fortfarande ljusa som dagen. Hon vandrade rastlöst fram och tillbaka på en plats som var helt främmande för henne. Hur kom jag hit,undrade hon. Varför är det ingen här som jag känner? Vad är det här för ställe? Hon gjorde sitt bästa för att försöka lista ut om det var sommar eller vinter,dag eller natt, men det var omöjligt. Släta golv, släta väggar,halvmörker och människor som sprang förbi ibland,fort fort. Ibland forsade det vatten över henne men för det mesta var det torr-väder. Vid andra tillfällen var hon helt ensam och visste inte varför alla sprungit sin väg. Hon överväldigades ofta av en stor trötthet. Eftersom hon inte visste vart hon var på väg kändes det ibland meningslöst att gå vidare,men samtidigt kunde hon inte bara ge upp. Det MÅSTE finnas en väg hem, bara jag fortsätt

er leta, tänkte hon. Ibland unnade hon sig en paus. Någon av de främmande slängde till henne lite mat och hon åt snabbt för att inte vara i vägen för deras brådska. När hon behövde tömma blåsan och tarmen försökte hon smyga undan de främmande, men de var överallt. Det var omöjligt att hålla sig i längden, och hon skämdes över att vara så smutsig. Men vad skulle hon göra? Hon tänkte: Vad ska dom tro? Det här är inte jag, jag måste ta mig hem igen! Finns det ingen som kan hjälpa mig hem?Ibland fick främlingarna för sig att de skulle roa sig lite. De bad henne att utföra underliga uppgifter som hon inte förstod, t.ex att räkna baklänges från hundra eller följa instruktioner som var helt obegripliga. Hon skulle gärna ha velat hjälpa till, bara hon förstått vad alltsammans gick ut på och bara någon hade tagit henne på tillräckligt stort allvar för att hjälpa henne lite. Men hon misstänkte att dom skrattade åt henne. Jag har blivit så dum, tänkte hon, så dum så dum...Hon visste att det inte alltid varit så här. En gång i tiden kunde hon bestämma över sitt liv. Det fanns människor som älskade henne och som hon älskade. Nu var allt kaos,mörker,dimma och hon var hela tiden rädd. Jag kommer aldrig hitta hem igen, tänkte hon. Jag kommer aldrig hitta hem.......